tre konstiga saker med min vandring hem inatt:

1. Det var knappt kallt. Nio minus grader stod det på en grejj vid malmudden. Vad hände med det? Var ganska skönt att gå faktiskt, inte för varmt, inte för kallt. Man kände liksom att det stack till i kinderna, men inte så mycket så att man dog.
   Det har varit -20 grader C ute väldigt länge nu(läs sen senaste veckan, kanske till och med de tre senaste dagarna bara).
   
2. Den enda personen som jag ens såg på vägen hem bröt en utav de svenska normerna. Han hälsade på mig när vi möttes, och jag har ingen aning om vem det är. Jag blev så paff att jag bara forsatte gå utan att hälsa tillbaka. Sedan när jag gått en bit vände jag mig om och ville hälsa tillbaka, men då var han redan så långt bort att det hade varit pinsamt att skrika HEJ efter honom.
   Han hade två jätte fina schäfrar också. En vit och en brun, lite svart aktig.
   
3. Det finns ett hus här bredvid det jag bor i som det bor en kvinna i. Skulle chansa på att hon är lite äldre. Jag har sett den människan två gånger i hela mitt liv, och alla gånger har det varit på natten när jag har varit påväg hem från något äventyr. Och hennes hus är ALLTID helt släckt. Första gången jag såg henne var förra vintern. Då stod hon uppe på taket och skottade ner snö därifrån, TRE PÅ NATTEN. Andra gången var nu i somras. Då stod hon och rensade rabatterna, denna gången också vid tre på natten.
   Nu inatt när jag gick förbi hennes hus var garaget tänt och det kom en massa konstiga ljud därifrån. Lite som att hon snickrade, lite som att hon skrattade och lite som att hon mördade små stackars gnagare. Jag började gå fortare förbi hennes hus och in på våran bakgård och in i huset.

Bortsett från det här var det en bra och fin vandring. Luleå är ändå ganska fint.