Led3B

Jag vet verkligen hur många gånger som är för mycket när det kommer till att säga det här, men jag måste få säga det igen. Jag älskar min klass. Fattar inte hur jag har haft sån tur att hamna med dom. Bara det faktum att vi en måndag samlades nästan hela klassen på Waldorf för att käka säger ju mycket. Och då hade vi med oss våra förra mentorer och våra nya mentorer. 

Jag pratar hela tiden om hur skönt det ska bli att gå ut och lämna den här staden. Men jag tänker sällan på vad det kommer innebära. Jag kommer inte längre sitta och ha telepatiska samtal under genomgångar. Jag kommer inte sitta i timmar i matsalen under hål. Inte heller kommer jag vara med i en ”LED3B-applåd” eller en ledarskapsring. Kommer inte diskutera bort timmarna på lektioner och komma längre och längre ifrån ämnet vi egentligen diskuterade. Inte vara med på dom övertrötta lektionerna sist på dagen som alltid spårar. Jag kommer inte längre ha någon att kolla på och utbyta menade blickar när man kommer på sig själv överanalysera allting, sätta in folk i olika stadier i livet och sen utbrista ”ledarskaps-syndromet”. Inge mer dagen-innan-prov-stress på facebook-chatten. Inget försök till att organisera något under mentorstiderna. Inga klassfester. Inget prat i munnen på alla andra. Inga timmar långa redovisningar. Det som är det mest tragiska är att man mest troligt inte kommer hålla kontakten med så många.

Tanken på studentdagen ger mig världens största klump i magen. Inte ens nån idé att ta på sig smink för allting kommer ändå rinna bort. Eller så blir det tvärt om och jag får inte ut något utav det och sitter hemma och grinar några månader efteråt istället. Men med tanke på att Vickan har ganska lätt till tårar så lär det komma fram tillsammans med henne.

Behövs det ens nämnas att jag sitter och lyssnar på min Oh, so sad-spellista. Nä, trodde inte det. Återgår till mitt lipande nu.